Hjärtat mitt

Lilla hjärtat mitt, nu har jag snart haft honom i fyra månader och jag kan inte föreställa mig mina dagar utan honom längre. Har man en hund kan jag garantera att man skrattar minst en gång varje dag... Eller vad säger du mamma?

Jimi gör stora framsteg hela tiden. Han har fått en ny vän, en belgisk vallhund vid namn Tisha. Vi brukar gå på långpromenader tillsammans, ibland är även Max med. Oftast avslutar vi promenaderna i en av rastgårdarna som finns här i närheten och för varje gång blir Jimi mer och mer avslappnad. Första gångerna jag släppte honom i rastgården stod han bara stilla med svansen mellan benen och om man fick honom att springa från ena änden till den andra så gjorde hjärtat ett skutt av glädje. Nu för tiden springer han runt och nosar, spårar, gräver... För att inte tala om glädjerusen han gör när han skuttar runt som ett föl på grönbete.

Första tiden brydde han sig inte heller det minsta om leksaker, tuggben eller grisöron. Så sent som igårkväll började han för första gången bita lite försiktigt i grisörat jag köpte första veckan han var här - någon timme senare var det uppätet. Han har även tuggat upp ett helt ben på två dagar. Jag kanske är fånig, men såna här småsaker gör mig så glad och jag kan nog prata om hur Jimi grävde i rastgården i säkert en halvtimme ;)